När jag stod där för fem år sedan med den färdiga utredningen i min hand så kände jag en lättnad. Äntligen visste jag vad det var. Min son hade högfungerande autism och jag kunde nu börja finna verktyg för att hjälp honom på alla sätt det bara gick.
Jag bestämde mig för att jag skulle arbeta stenhårt för att han skulle lära känna sig själv och sin diagnos, men inte skulle betraktas som en vandrande diagnos. Av sig själv eller av andra.
Idag är han tolv år och vet att han tillsammans med flera tusen andra på denna jord har högfungerande autism.
Att han är precis som många andra. Varken mer eller mindre. Jag har mer och mer kommit på mig själv att se just hans diagnos tillsammans med hans person som en personlighetstyp.
Han sätter inte epitetet ”Jag är en autist” på sig själv som jag har sett att andra gör i det skrivna ordet. Genom att använda sig av till exempel ADHD eller Autist före handling. Han är en helhet som alla är.
Hade samhället sett annorlunda ut. Där toleransnvån varit en annan. Ett samhälle där synen på människan som individ och om skolan varit mer villig att tillämpa olika pedagogiker med de barn som behövt det, så tror jag att samhället gått i en annan rikting och börjat tala om personlighetstyper i en del fall.
Det är kontroversiellt och känsligt att tala om personlighetstyper istället för diagnoser. För i samma sekund så uppstår ett annat problem.
En risk för att människor med till exempel med högfungerande autism inte får den hjälp de behöver, som de får om de blir klassade som funktionshindrade. För det är precis vad som skulle ske.
Barn och vuxna skulle inte få hjälp. En personlighetstyp är inte berättigad någon hjälp från försäkringskassan eller hjälp med resurs på till exempel en skola. Jag till exempel skulle troligen själv fått säga upp mig från mitt arbete, om jag inte fått den hjälpen som innebar att jag kunde gå ner i arbetstid under en lång period för att hjälpa min son.
I ett perfekt samhälle skulle till exempel den vanliga skolan haft en vidare norm och ett bredare spectra för individuella skillander. De hade tillämpat individuella handlingplaner för alla barnen i vilken deras behov tillgodosetts.
Istället ser verkligheten helt annorlunda ut. Barn som faller utanför ramarna har inget att hämta i den vanliga skolan. Högbegåvade och lågbegåvade hänvisas till privata alternativ eller till särskolor.
Vi har skapat ett samhälle där normalitesnormen utgörs av krav som dessa människor faller utanför.
Där ord som social kompetens avänds som slagord. Ett uttryck som för övrigt användes inom mentalvården för kanske cirka 30-50 år sedan. Då i samband med patienter som klarade av de elementära sakerna själv för klara sin vardag. Till exempel att sköta sin hygien.
Idag är social kompetens något helt annat, så vem har skapat vad? Har vi skapat ett samhälle som många av oss inte kan fungera i?
Är de krav som ställs på varje individ så stora att människor som inte klarar kraven faller utanför ramarna för det som kallas normalt och fungerande?
Jag förväntar mig inga svar.
Jag bara sår ett frö….
