Inledningsvis vill jag säga att jag berättar detta är för att jag någonstans hoppas att det kan hjälpa någon, som befinner sig i liknande eller samma situation som jag gjorde en gång i tiden.
Jag säger som många andra. Alla kan hamna i relationer där de på ett eller annat sätt blir misshandlade.
Jag brukar säga:
”Om du tar en groda och slänger ner den i en kastrull med kokande vatten så kommer den att hoppa ur direkt, men om du tar en groda och från början lägger ner i en kastrull med kallt vatten som du sedan sakta låter koka upp. Då ligger den kvar..tills den dör”
—————————–
Våldtagen.
Ett bearbetat och avslutat kapitel som började när jag var sexton år.
Det var då jag träffade honom. Han var sex år äldre än mig och min första kärlek. Han var lugn, trygg och spännande.
Han var inte som alla andra…
Det gick fort och började med små saker. Att han sällan släppte mig ur sikte, skjutsade mig alltid till och från arbetet. Blev arg när jag enstaka gånger tog bussen.
Det var mycket som hände och jag kommer inte att berätta allt men jag började växa ifrån honom..ville inte mer.
Det var då det började innan jag visste ordet av befann jag mig mitt uppe i en mardröm.
Tillräckligt många faktorer kan få vem som helst att göra vad som helst.
Han var desperat, ville tvinga mig att stanna. Han lyckades hålla mig kvar. Hot om att ta sitt liv, jag var livrädd….liten och livrädd.
Jag hade hunnit fylla arton år.
Han vill ligga med mig men jag ville inte. Han blev kränkt och höll mig vaken i 48 timmar i sträck, tände alla lamporna, satte igång stereon på högsta volym.
Gång på gång råkade jag somna av ren utmattning, men då slet han tag i mig.
Skakade mig så jag vaknade, ställde sig på en stol och virade ett rep kring sin hals:
”somnar du så dör jag”.
Jag låg i foster ställning..med tårarna rinnande utmed kinderna och kvidande av rädsla.
Till slut orkade jag inte längre. Efter 48 timmar så lät jag honom våldta mig….
Kniven.
Jag började planera en ”rymning” efter det.
Efterföljande vecka hade sådana arbetstider på fabriken, som gjorde det omöjligt för honom att hämta och lämna mig på jobbet.
Dessa veckor bodde jag hos min mamma.
Jag ville inte vara med längre… fick panik. Jag ville bara bort och var rädd. Jag visste att han skulle försöka ta sitt liv men det var honom eller mig det gällde. Jag valde mig.
Jag tog ledig en dag denna vecka och fick hjälp med skjutsen ut till det hus på landet han hyrt åt oss. Idag vet jag att det var ett sätt för honom att ha koll på mig.
Hans rädsla att förlora mig övergick mitt förstånd.
Jag bröt mig in i ”vårt” hus eftersom han aldrig tillät mig att ha egen nyckel. Jag tog några ägodelar två kartonger, en spegelvägg och ett köksbord. Resten lämnade jag kvar och flyttande in hos en väninna.
Han ringde och bad att jag skulle följa med honom ut och prata ut så vi åtminstone skulle göra ett bra avslut och kunna gå vidare i livet. Efter ett par veckor gav jag efter.
Jag minns att jag tyckte synd om honom och ville inget hellre än att få ett bra avslut.
Han kom och hämtade mig.
Vi satt vid köksbordet och solens strålar bröt in genom fönstret. Han var snäll, bjöd på kaffe. Ville vi skulle börja om från början och skaffa barn tillsammans.
Under samtalets gång inser han att han har förlorat mig, då ser jag blicken.
Han tar en kniv och jag springer. Jakten slutar i sovrummet ovanpå sängen och under honom känner jag…det kalla stålet mot min hals.
Hör hans röst viska: ”Om jag inte kan få dig ska ingen annan få dig heller ”.
Jag känner absolut ingenting. Det är som om jag befinner mig i ett vacum, att det är något annat än jag som ligger där. Ett ting.
Jag är helt tömd på känslor, helt tom. Idag vet jag att det var jag själv som gjorde det.
Jag blev iskall för att kunna överleva.
Jag hörde min egen röst eka i huvudet: ”Är du helt säker på att du klarar att ta livet av dig själv efter du dödat mig?”.
Då faller han ihop i en hög på golvet och börjar storgråta och jag flyr.
Än idag vet jag inte hur jag tog mig hem. Jag minns inte och det var över 4 mil in till stan.
Självmorden.
De efterföljande veckorna efter detta, så ringde han och bad om min förlåtelse. Han vill träffa mig igen.
Jag vägrade.
En dag kom jag hem och glömde bort att se över axeln. Då stod han där i hallen.
Jag kastade mig mot telefonen och både jag och telefonen åkte i golvet.
Han rusade ut genom dörren och försvann.
Sakta men säkert började jag söka mig ut igen bland folk. Jag fyllde nitton år, träffade vänner och festade tillsammans med min väninna som hade öppnat sitt hem för mig.
En kväll var vi ute. Plötsligt stod han framför mig, mer än lovligt packad. Han ville prata, reda ut allt. Gå vidare.
Jag svarade honom att vi kunde prata dagen efter för det var ingen bra idé att göra det i fyllan.
Det slutade med att vakterna hämtade och kastade ut honom från stället.
Klockan fyra på morgonen kommer jag och väninnan hem.
Någon hade gått in genom dörren med yxa, in i lägenheten och slagit sönder de enda ägodelar som jag fått med mig från huset.
Det var då jag insåg att jag aldrig skulle bli av med honom. Jag gjorde en polisanmälan, där jag berättade allt.
Utan vittnen och endast ord som stod mot ord lades fallet ned.
Jag insåg att jag var tvungen att klara mig själv, men utan stöd från min väninna hade jag inte klarat det. För året som följde var en resa av insikt i människors grymhet.
Jag fick självmordsbrev och testamente hemskickat till mig. Tidningsurklipp på söndertrasade människor som begått självmord på de mest vedervärdiga sätt.
Jag blev påhoppad och förnedrad av hans vänner och arbetskamrater som talade om för mig att jag var en ”helt rubbad ” och ifrågasatt hur jag kunde göra en sådan fin kille illa.
För så var det. Han var en snäll kompis som alla gillade. Ingen mer än jag hade upplevt den andra sidan hos honom….ingen mer än jag.
Nu hade han slutat arbeta och låg hemma och grät. Han hade även börjat knarka och försökt att ta sitt liv fyra gånger.
Det var så många som talade om för mig att detta var mitt fel och till slut trodde jag på det.
Så ett par månader senare när jag mötte honom på stan av en slump (trodde jag). Blev jag glatt överraskad över hur glad han verkade.
Han var helt normal, och pratade på om väder och vind.
Han hade flyttat till en lägenhet i stan och skulle hem. Frågade om jag ville hälsa på våra katter.
Jag hade saknat katterna, han bodde i stan och han verkade ju lugn så jag tackade ja.
Det skulle jag inte gjort…..
Besatt.
Efter mötet så promenerar vi tillsammans genom staden.
Vi kommer upp i lägenheten. Alla väggar i hallen är målade svarta. Han går in i köket och ropar att han sätter på kaffe.
Jag går igenom hallen samtidigt som jag lockar på katterna och de kommer fram till mig båda två. Jag blir överlycklig och gosar en stund med dem.
Sedan reser jag mig upp och på väg in i vardagsrummet men tvärstannar vid tröskeln. ALLT är svartmålat, han har även svarta gardiner som hänger för fönstren.
Tända svarta ljus överallt och i hörnet till höger om mig ser jag ett skrivbord, jag går längre in i rummet mot skrivbordet.
På skrivbordet står det två långa svarta ljus placerade på vardera sidan om en uppslagen bok
Jag går fram och ser mitt namn överallt i texten.
En bok om mig, en enda lång kärleksförklaring.
Det knyter sig i min mage och det känns som att jag ska svimma. Jag tittar bort, för jag vill inte se mer och då ser jag sovrummet.
Där står vår tidigare gemensamma säng och på den sidan som tidigare varit min ser jag: alla fotografier som han eller andra tagit på mig/oss.
Ur dessa har han klippt ut mig ur fotografierna, ramat in och ställt på den sidan av sängen som tidigare var min.
Jag blev yr och det kändes som om jag skulle kvävas. Inser att att ”mötet ” i stan i var planerat.
Jag sprang genom vardagsrummet ut till hallen. Jag hör hans steg bakom mig men hinner ut.
Jag hann ut och det är jag glad för idag.
Kanske ville han bara bjuda på kaffe kanske inte men jag tog aldrig reda på det.Priset kunde bli för högt.
Det här hände för många år sedan. Jag var nitton år då. I skrivandes stund är jag är 39.
För två år sedan ringde han dagen innan julafton och bad om min förlåtelse. Han hade börjat gå i terapi och upptäckt att jag var ett oavslutat kapitel för hans del.
Han frågade mig om han kunde göra något för att gottgöra allt han gjort.
Jag sa: ” Jag vill inte väcka den björn som sover”. Han sa att han förstod och skulle lämna mig ifred. Det har han gjort.
Varje Jul och varje födelsedag jag firar så får jag ett kort från honom. Ett sätt för honom att förlåta sig själv.
