”Hur sätter man ord på detta utan att verka desperat” tänkte jag…men samtidigt så är detta en realitet för många.
Att ta att ta hand om barnen, samtidigt som man vill ta hand om sig själv och de egna behoven.
Det är inte enkelt vad någon än säger.
Jag har det viktigaste i mitt liv och det är mina barn. Om de inte mår bra… ja då gör inte jag det heller och tvärtom. Det är en ständig kamp att hitta ett ”eget” liv mitt i allt. Att få det dom inte kan ge mig.
Mina barn ger mig mycket. För det mesta så är jag helt slut efter en dag, så jag inte ens hinner tänka tanken att jag saknar någon att dela vardagen med och skapa minnen med. Jag trivs med mitt liv och mår bra.
..men ibland blir detta så påtagligt. Under semestern , ledigheter och helger.
När jag står i en skidbacke och barnen gör helgalna saker. Jag vänder mig skrattande om för att skratta ihop med… och blir med ens påmind om att jag är.. ..en.
Eller när barnen somnat och jag en fredag/lördag kväll sitter och äter mat framför dumburken och dricker ett par glas vin. Sätter mig framför datorn och skriver lite. Jag skulle kunna ta och ringa ett samtal men gör det inte.
För allt blir så jäkla komplicerat eller så gör jag det komplicerat, för att jag inte vill eller så sätter jag igång något, men lägger ner för att jag inte är säker… för att det är enklast så.
Att träffa någon är inte helt enkelt.
Någon jag faktiskt känner och vill släppa in i det som betyder oerhört mycket för mig… gemenskapen och vardagen med mina barn.
Jag släpar inte direkt hem ett krogragg, eller någon hur som helst och presenterar för barnen.
När jag träffar någon som det känns bra med….ja, då har han ofta barn och precis som jag en hel del att ordna i vardagen. Och det är inte helt lätt att kunna träffas.
Man sitter där med almanackan och försöker få till en dejt och på sin höjd blir det en lunch och en kväll i månaden. Båda vill men så rinner det ut i sanden.
Det som kunde bli något blir inget för att vi inte får våra liv att gå ihop.
Ja, så är det . Ett slags tillstånd….
