Att se sig själv i andra.

Att se sig själv i andra är en del i förståelsen för andras handlingar, men jag tror också att en del handlingar som det inte är meningen att man ska förstå.

Människor som gör illa barn på olika sätt  är en av dem.

Okunniga amatörpsykologer som klassar in människor i diagnoser

Det är skrämmande att läsa ibland. Människor som med hull och hår sväljer allt som skrivs på bloggar lite här och var.

Detta sker inte bara runtom på bloggar utan även utanför nätet i vardagen ”folkmun”.

Människor som delar in alla i olika diagnoser. Det kan vara psykopater, människor med autism,ADHD etc.

Läs på och lär er skilja på dessa. Vart och ett av dessa diagnoser har X-antal kriterier som behöver uppfyllas för att någon ska kunna klassas in i en diagnos.

Till exempel : Det räcker alltså inte att någon varit elak och uppvisat ett beteende som kan tolkas som brist på empati som gör en människa till en psykopat.

Jag är också trött på tolkningarna om ”brist på empati ” som många kvasi- amatörpsykologer gör. De som hänvisar till brist på eller avsaknad av empati utan att ha en blekast aning om bakgrund eller personen ifråga.

De som fastnat i ett ”psykopat tänk” och även de som inte har erfarenheter, som inte ser bortom sin egen visualisering för hur en människa skall vara ,agera och reagera för att uppvisa empati.

De som hävdar att en autistisk person är empatilös enbart grundat på denne inte visar förväntat uttryck.

De som inte förstår att reaktionerna inför olika situationer är fler än det finns människor. Individer som reagerar just i det nu som de befinner sig i. Allt spelar in.

Hur många har jag inte träffat på som hamnat i aggressiv affekt då de känt empati för någon som uppfattats som hotfulla för andra inkl den människa de känt empati för?

Svar: Tappat räkningen.

Hur många har jag inte träffat på som blivit helt handlingsförlamade och till synes apatiska när de upplevt empati i samband med en situation som varit dem övermäktiga och hopplös, och då tolkats som empatilösa för att de haft ett annat uttryck. ”Bara stod där och glodde”? Svar: tappat räkningen.

Hur många har jag inte mött som skrattat eller fnissat när det stått inför en situation som varit dem övermäktiga. Till och med inför människor med svår sorg men tolkats som empatilösa eller störda.

Svar: Tappat räkningen.

Är jag empatilös och psykopat för att jag är personligen less på människor som år ut och år in saknar viljan att kliva ur sin offerroll som de identifierat sig med? De som vägrar att se andra perspektiv. De som lever på andras medömkan Dessa är ett hån mot de som verkligen försöker gå vidare.

En sak är säker. Den bedömningen kan knappast någon kvasi-amatörpsykolog göra.

Tråden..

I djupet ..en tråd som kliver följer de andra för en stund.
..men bara för en stund, i en bråkdels sekund.

På väg till Arlanda en rosa häst med Britney Spears på.

På väg ut till Arlanda sitter brorsan och fnissar ” alltså helt ärligt undrar hur folk skulle reagera om man målade en häst rosa”

Jag ” Visst..och med pridefärgerna på både man och svans..”

Bror suckar lyckligt ” Jaaa..och med stor text ska det stå på sidan Britney Spears ”

ps. Du som tog fel unge från BB ….ge tillbaka till min mamma. OMGÅENDE!

Sårbar nog att skjutas eller?

”Jag tycker om dig..särskilt när du är sårbar”

Öhh?? Nä ..vänta nu..

Manmänniskan för mig..

Erfarenheterna formar alla även mig. Att präktigt hävda att jag alltid tagit lärdom av mina erfarenheter skulle vara som att häda. Ja, ljuga.

Jag har inte alltid konsekvent tagit lärdom av dem men jag försöker.

Den senaste tiden har jag till exempel funderat lite på vilken typ av man som jag skulle vilja se som min livspartner. Det första jag insåg vara att jag skulle tänka ”Människa” och inte ”Man” .

En människa som ställer upp och försvarar mig när det behövs och även fysiskt om det skulle uppstå en situation där det krävdes.

Jag har varit med om en människa som med klapprande skor sprang runt hörnet en gång och kvar stod jag med två dårar och försvarde mig på alla sätt så gott jag kunde.

Att Manmänniskan sedan kröp fram ur buskarna när allt var över och skällde ut mig för att jag korkat nog stoppat skadegörelse och en pågående misshandel fick mig att dumpa honom.

Insåg då att jag aldrig mer vill ha en mes till manmänniska. Jag behöver en manmänniska som backar upp när det behövs på alla sätt. En man som är agerande.

På samma sätt som jag skulle göra. Jag tror det kan kallas för lojal.

En människa som visar mig den respekt som jag visar honom. Är vi ute tillsammans så visar man varandra respekt. Till exempel inget fjortis beteénde där blicken letar sig över borden till synes i jakt på annat , där menande leénden utbyts.

Gör manmänniskan så är han inte inte rätt man för mig.

Han ska stolt tuppa runt och visa att jag är hans kvinna och inte behandla mig som en av inventarierna.Han ska kunna konsten att ta för sig av mig och hela mig. Män av annan sort riskerar att ”köras” över ..av mig.

Jag gör nämligen även detsamma med den man jag väljer. Visar honom den respekt han förtjänar på alla sätt.

En Manmänniska ska finnas för mig på samma sätt som jag finns för honom. Han ska låta mig flyga fritt, låta mig andas mina tankar och tryggt öppna famnen när jag behöver honom.

Lyfta mig när jag behöver och låta mig lyfta honom när han behöver.

Han ska vilja skapa minnen med mig som vi kan dela tillsammans i framtiden. Familjen ska går före hans eget ego. Han räds inte ålderdommen och rynkor, och sedan när den dagen då mitt midjemått minskar och rumpan slår i backen ska han älska mig…för den människa jag är. Inte desperat söka en ny blomma.

Han ska förstå innebörden av orden ”Gräset blir bara grönare på andra sidan om man låter bli att vattna egna gräsmattan”.

Det är så jag tänker själv..och gör.

Jag skulle kunna skriva en uppsats om detta och lägga till hur mycket som helst men jag stannar här.

Ämnet är outömligt helt enkelt.

Pressad livssituation ger ökad längtan efter partner..

En sak som slog mig under den tiden jag hade sidan på en av dejtingsiterna var att jag fann att en viss andel män sökte kombinerad barnvakt & hushållerska.

Män med barn som valt yrken där arbetstiden styrs av organisationen. Yrken där det krävdes mer än 100% närvaro vid arbetstoppar. Män som hade barn som krävde omsorg den tiden de var på arbetet fram inpå småtimmarna.

En gemensam nämnare som urskiljde några män jag hade kontakt med från de övriga var att alla sökte en partner men av andra skäl.

Jodå, som de övriga så sökte de någon att dela vardagen med, men med en liten nyansskillnad som framkom mellan raderna efter en stunds messande.

Det underliggande vinstmaximerade resonemanget.

Ett slags byte ” Kvinnan erbjuds ett gott liv mot den tid hon kan ersätta honom i hemmet med hans barn och annat kring praktiska saker ..sedan ger det ena det andra osv ”.

Givetvis är detta inget som framkommer i klarspråk eftersom dessa få män själva upplevde annat. De upplevde sin situation som fruktansvärt pressad. Där ansvaret tyngde dem och upplevelsen av ensamhet blev påtaglig.

Underliggande tolkning: pressad situation och ökad ansvar gav längtan efter partner.

Det krävdes lite skriftlig verbal Judo fram och tillbaka innan bilden klarnade för mig.

De sökte i själva verket någon som kunde underlätta vardagen för dem, inte dela den med någon på alla sätt.

Detta tror jag inte är ett vanligt fenomen hos just singelmän i karriären utan jag tror att det förekommer hos både män och kvinnor oavsett yrken och bakgrund.

Där en pressad livssituation ger en ökad längtan efter en partner.

Ok..

Nu sitter jag och stör mig på allt som jag kan störa mig på.

jag stör mig på…att jag stör mig.

??

En sucker för genuinitet..

Att släppa en annan människa inpå livet innebär en risktagning. Då har man ett val antingen så öppnar man upp och visar vem man är..det genuina och äkta eller så fortsätter man att visa ytan. En bild som man anpassar till vad man tror den andra vill ha eller se.

En man kan berätta om jorden runt resor. Om karriären..om den ena lyckade affären efter den andra. Angeläget kan han måla upp en bild där han hintar om att valet av honom kommer att ge ett hus med välmående, glada barn springande runt och i ett rött hus med vita husknutar.

…men när han inte öppnar upp. När svaren är undflyende eller uteblir på försiktiga frågor jag ställer för att få en uppfattning om det inre liv eller annat som finns under all denna yta.

När ytan är viktigare för honom än annat. Då går jag till slut vidare även om ”pirret” och ”suget i maggropen” finns där.

Varför?

Jo,jag måste se människan. Min uppfattning är att människor som har en del i bagaget är ett plus för mig, men endast om de lagt det bakom sig och helt avslutat de kapitlen eller sidorna i sina liv.

Människor som inte har bagage, som inte känt på livet baksida. I relationer eller annat. Är intressanta i den meningen att jag kan ha oerhört givande diskussioner med dem men det är sällan jag känner den inre samhörighet som jag är ute efter i en parrelation.

Tystnaden som talar i samförstånd utan att ett enda ord växlas.

usch..fan vad jag suger. Jag är en sån sucker för genuinitet så det är skrämmande.

Leken…

Leken med ord får mina sinnen att sjunga. Jag kommer nog aldrig ifrån det. Mina ord är mina..att vända vrida på varje bokstav och sedan se..i efterhand vad det blivit.

När början av en mening blir något annat i slutänden än vad som jag egentligen tänkt. Det är som att flyga…