Att släppa en annan människa inpå livet innebär en risktagning. Då har man ett val antingen så öppnar man upp och visar vem man är..det genuina och äkta eller så fortsätter man att visa ytan. En bild som man anpassar till vad man tror den andra vill ha eller se.
En man kan berätta om jorden runt resor. Om karriären..om den ena lyckade affären efter den andra. Angeläget kan han måla upp en bild där han hintar om att valet av honom kommer att ge ett hus med välmående, glada barn springande runt och i ett rött hus med vita husknutar.
…men när han inte öppnar upp. När svaren är undflyende eller uteblir på försiktiga frågor jag ställer för att få en uppfattning om det inre liv eller annat som finns under all denna yta.
När ytan är viktigare för honom än annat. Då går jag till slut vidare även om ”pirret” och ”suget i maggropen” finns där.
Varför?
Jo,jag måste se människan. Min uppfattning är att människor som har en del i bagaget är ett plus för mig, men endast om de lagt det bakom sig och helt avslutat de kapitlen eller sidorna i sina liv.
Människor som inte har bagage, som inte känt på livet baksida. I relationer eller annat. Är intressanta i den meningen att jag kan ha oerhört givande diskussioner med dem men det är sällan jag känner den inre samhörighet som jag är ute efter i en parrelation.
Tystnaden som talar i samförstånd utan att ett enda ord växlas.
usch..fan vad jag suger. Jag är en sån sucker för genuinitet så det är skrämmande.
