Sårbar nog att skjutas eller?

”Jag tycker om dig..särskilt när du är sårbar”

Öhh?? Nä ..vänta nu..

Ok..

Nu sitter jag och stör mig på allt som jag kan störa mig på.

jag stör mig på…att jag stör mig.

??

En sucker för genuinitet..

Att släppa en annan människa inpå livet innebär en risktagning. Då har man ett val antingen så öppnar man upp och visar vem man är..det genuina och äkta eller så fortsätter man att visa ytan. En bild som man anpassar till vad man tror den andra vill ha eller se.

En man kan berätta om jorden runt resor. Om karriären..om den ena lyckade affären efter den andra. Angeläget kan han måla upp en bild där han hintar om att valet av honom kommer att ge ett hus med välmående, glada barn springande runt och i ett rött hus med vita husknutar.

…men när han inte öppnar upp. När svaren är undflyende eller uteblir på försiktiga frågor jag ställer för att få en uppfattning om det inre liv eller annat som finns under all denna yta.

När ytan är viktigare för honom än annat. Då går jag till slut vidare även om ”pirret” och ”suget i maggropen” finns där.

Varför?

Jo,jag måste se människan. Min uppfattning är att människor som har en del i bagaget är ett plus för mig, men endast om de lagt det bakom sig och helt avslutat de kapitlen eller sidorna i sina liv.

Människor som inte har bagage, som inte känt på livet baksida. I relationer eller annat. Är intressanta i den meningen att jag kan ha oerhört givande diskussioner med dem men det är sällan jag känner den inre samhörighet som jag är ute efter i en parrelation.

Tystnaden som talar i samförstånd utan att ett enda ord växlas.

usch..fan vad jag suger. Jag är en sån sucker för genuinitet så det är skrämmande.

Det värsta med hemliga beundrare..

..är att de är hemliga.

Resan i självförakt..

När jag tittar tillbaka på mitt liv så är nog resan genom mitt självförakt som varit mitt livs svåraste.

Från första insikten om att det var förakt för mig själv som jag kände och inte för den människa som svek mig genom att vara otrogen, till insikt om ett mönster från tidigare relationer där en annan typ av misshandel förekommit flimrade förbi och sparkade mig i magen.

Inom mig fanns ett sådant förakt att allt handlade om kampen att förlåta mig själv för allt detta. Förlåta mig själv för att varit så dum att jag inte såg. Jag var dum nog att förlåta för att jag tänkte ”går vi mot samma mål så klarar vi allt”

Föraktet mot mig själv för att jag tog beslut som gick emot min magkänsla…att jag reducerade mig själv till ett inget.

Jag var inte värd att älska så dum vara jag. Visst utseendet hade jag för mig men det räknades inte. I mina egna ögon var jag ful, äcklig och inget värd. Det var inget jag berättade för någon utan bara min egen upplevelse som jag höll för mig själv.

Föraktet tog sådana propotioner att jag till slut hatade mig själv för att jag av alla människor kunde vara så dum…så naiv. Jag av alla människor borde veta bättre med mina erfarenheter.

En period av destruktivitet följde och män var mitt redskap..och mitt självförakt växte i samma takt som jag sårade de som kom i min väg. Bekräftelse på att jag fortfarande var gångbar på marknaden fick jag men det var inte det jag ville ha…

Jag såg det inte själv förrän senare, att jag bedövade mig ..det var det enda jag gjorde.

Det slutade med att jag låste in mig. Slutade att titta upp ..slutade möta blickar. Ägnade mig åt vardagen, arbetet ,annat, tankar..ord och rannsakan

Det tog lång tid innan jag lärde mig älska mig själv igen.

Ja…nu älskar jag mig själv.

Att dejta…

Jag tog min väninnas ord på allvar. Tog tjuren vid orden och gjorde som hon sa ”Men kom igen nu..gå ut och äg med dig nu. Dejta..du är fin som fan”

så jag gjorde det. Jag började dejta..blev granskad. Om jag dög? Inte vet jag men än så länge så har det inte känts rätt.

Avskyr kommersen, utseendefixeringen.

Rannsakat mig själv och undrar varför jag får sån ”hangup” när män fokuserar på utseende och jag vet varför.

Jag vill att de ska vilja se bakom ytan….

De ska VILJA se mig.

Mvh Kräsen

Softa med markill och glass

Middag: Makrill
Efterrätt: Glass

Ja, det låter lite småäckligt men var för sig så är det gott.
Det märks att jag är barnledig.

Konsten att stanna upp i känslan och sovra.

Jag vet vad jag inte vill ha så det där med mannen för mig får ta den tid det tar. En sak jag noterat är att det uppstår ett störmoment för en känslomänniska som jag.

Störmomentet är kollisionen mellan ”jag mår kanonbra är redo att storma in i en relation” och ”Jag vet vad jag inte vill ha”

..det är det där sista.

Att verkligen stanna upp, använda hjärnan och tänka till.  Sovra bort de jag inte vill ha. Vid en första anblick så kan allt kännas bra men …med en liten djupdykning och provtryckning  så visar sig ofta sidor jag inte vill ha att göra med i framtiden.

Jag fortsätter att justera mitt skeva sikte

Japp, helt dum i huvudet

Ibland vill jag bara slå mig själv gul och blå. Idag var jag på systembolaget och det var en kille där som… Ja en fin en.

Jag fick sådana där intresserade blickar som jag uppskattade mycket. Trodde först jag misstagit mig men det tror jag inte för det var många och långa blickar.

och Vad gör jag?!!

Jag tittar och går.

JAG GÅR!!

Varför?

Jag kunde väl åtminstone sagt hej eller nåt.

Näpp, inte jag jag gick fast jag ville stanna kvar.

GAAH!!

Spotta över axeln på Kyrktrappan

Står och vänder kycklingburgarna i stekpannan och funderar på skolavslutningen. Det blir nästan en hel dag i kyrkan eftersom vildarna har avslutning på två olika tider.

Tänker på om jag någonsin kommer att klara mig igenom stunderna i kyrkan utan att det börjar krypa i kroppen på mig när prästen börjar prata …ja då h*n använder bibelcitat.

Ibland kan jag tänka:” Grabbar håll för öronen för nu börjar h*n hjärntvätten ”.

Nu har jag sådan tur att den här prästen är sparsam med sånt men ändå. Det räcker med ett eller två citat och jag är färdig att ta mina barn och gå ut därifrån

Nåja, än så länge spottar jag i alla fall  inte över axeln tre gånger innan jag passerar tröskeln in till kyrkan som min mormor gjorde.

Alltid nåt..