Jo här finns jag också.

Jag skriver en del här också:

http://blogg.aftonbladet.se/solnattq31314

Manmänniskan för mig..

Erfarenheterna formar alla även mig. Att präktigt hävda att jag alltid tagit lärdom av mina erfarenheter skulle vara som att häda. Ja, ljuga.

Jag har inte alltid konsekvent tagit lärdom av dem men jag försöker.

Den senaste tiden har jag till exempel funderat lite på vilken typ av man som jag skulle vilja se som min livspartner. Det första jag insåg vara att jag skulle tänka ”Människa” och inte ”Man” .

En människa som ställer upp och försvarar mig när det behövs och även fysiskt om det skulle uppstå en situation där det krävdes.

Jag har varit med om en människa som med klapprande skor sprang runt hörnet en gång och kvar stod jag med två dårar och försvarde mig på alla sätt så gott jag kunde.

Att Manmänniskan sedan kröp fram ur buskarna när allt var över och skällde ut mig för att jag korkat nog stoppat skadegörelse och en pågående misshandel fick mig att dumpa honom.

Insåg då att jag aldrig mer vill ha en mes till manmänniska. Jag behöver en manmänniska som backar upp när det behövs på alla sätt. En man som är agerande.

På samma sätt som jag skulle göra. Jag tror det kan kallas för lojal.

En människa som visar mig den respekt som jag visar honom. Är vi ute tillsammans så visar man varandra respekt. Till exempel inget fjortis beteénde där blicken letar sig över borden till synes i jakt på annat , där menande leénden utbyts.

Gör manmänniskan så är han inte inte rätt man för mig.

Han ska stolt tuppa runt och visa att jag är hans kvinna och inte behandla mig som en av inventarierna.Han ska kunna konsten att ta för sig av mig och hela mig. Män av annan sort riskerar att ”köras” över ..av mig.

Jag gör nämligen även detsamma med den man jag väljer. Visar honom den respekt han förtjänar på alla sätt.

En Manmänniska ska finnas för mig på samma sätt som jag finns för honom. Han ska låta mig flyga fritt, låta mig andas mina tankar och tryggt öppna famnen när jag behöver honom.

Lyfta mig när jag behöver och låta mig lyfta honom när han behöver.

Han ska vilja skapa minnen med mig som vi kan dela tillsammans i framtiden. Familjen ska går före hans eget ego. Han räds inte ålderdommen och rynkor, och sedan när den dagen då mitt midjemått minskar och rumpan slår i backen ska han älska mig…för den människa jag är. Inte desperat söka en ny blomma.

Han ska förstå innebörden av orden ”Gräset blir bara grönare på andra sidan om man låter bli att vattna egna gräsmattan”.

Det är så jag tänker själv..och gör.

Jag skulle kunna skriva en uppsats om detta och lägga till hur mycket som helst men jag stannar här.

Ämnet är outömligt helt enkelt.

En sucker för genuinitet..

Att släppa en annan människa inpå livet innebär en risktagning. Då har man ett val antingen så öppnar man upp och visar vem man är..det genuina och äkta eller så fortsätter man att visa ytan. En bild som man anpassar till vad man tror den andra vill ha eller se.

En man kan berätta om jorden runt resor. Om karriären..om den ena lyckade affären efter den andra. Angeläget kan han måla upp en bild där han hintar om att valet av honom kommer att ge ett hus med välmående, glada barn springande runt och i ett rött hus med vita husknutar.

…men när han inte öppnar upp. När svaren är undflyende eller uteblir på försiktiga frågor jag ställer för att få en uppfattning om det inre liv eller annat som finns under all denna yta.

När ytan är viktigare för honom än annat. Då går jag till slut vidare även om ”pirret” och ”suget i maggropen” finns där.

Varför?

Jo,jag måste se människan. Min uppfattning är att människor som har en del i bagaget är ett plus för mig, men endast om de lagt det bakom sig och helt avslutat de kapitlen eller sidorna i sina liv.

Människor som inte har bagage, som inte känt på livet baksida. I relationer eller annat. Är intressanta i den meningen att jag kan ha oerhört givande diskussioner med dem men det är sällan jag känner den inre samhörighet som jag är ute efter i en parrelation.

Tystnaden som talar i samförstånd utan att ett enda ord växlas.

usch..fan vad jag suger. Jag är en sån sucker för genuinitet så det är skrämmande.

Ägg ..och ägg

Tittade lite slött på de två äggen som stod framför mig på köksbordet och tänkte ”Jag äter foster..det kunde ha blivit små söta kcyklingar..jag är lite småäcklig faktiskt men gott är det”

(..han smakade på dem levde med dem och genom den. Andades varje bokstav och blev ett med dem..)

Så är det..

Var sak har sin tid….

Bandvagnen

Jag säger bara en sak. Jag kan nästan svära på att INGEN har en klan som är som min.

Vad sägs om bandvagn från andra världskriget för att leka med ?

Det första jag såg när vi svängde in på en av klanmedlemmarnas gård var en bandvagn. Ja,en bandvagn från andra världskriget.

Jag kliver ur bilen ..går fram och beskådar rariteten: ” WOOOWW..inte dåligt”svaret jag får kan bara en medlem min älskade klan uppbringa ”Jo..jävlar. Fatta att den jävlen flyter fan på vattnet också ”

Midsommar och liten ärta under madrassen

Härligt med semester. Midsommaren gav klanen en mindre chock eftersom jag har en fruktansvärt underbar röst. Klanen fick nämligen för sig att ha en singstartävling

Vinnarskalle som man är och med en snaps i magen så jag sjöng för livet (läs: med livet som insats). Jag tror inte jag får vara med fler gånger.

Vildarna har hur kul som helst och ..jag bara njuter men natten till idag var en såndär natt. En ”ärta under madrassen natt”.

Det händer sällan. De där nätterna jag inte kan sova. Inte på grund av grupbblerier eller så, men det går bara inte att sova. Taket blir då ofta ett högintressant område där skuggorna blir en värld. Då fantasierna tar en form som utmynnar i en slags serie av något.

I natt var det inte så. Det kändes som jag hade en ärta i sängen, så i morse vaknade jag med en känsla ”Jag kvävs ” upptäcker att jag är inlindad i täcket som en puppa.

Gillar inte sådana där nätter då jag bara ligger och snurrar. De måste vara tapetens fel i det rum jag och barnen huserar i under vår vistelse.

Den är lila..

Andra sidan staketet.

Ibland får jag känslan av de som har någon att älska vill ha något annat, och de som ingen har vill..ha någon att älska.

Kanske är det så att människan aldrig kan slå sig till ro …

Kanske är det så att utbudet är så stort och alternativen så många att det förvirrar ..och vilsna söker de det som kan släcka längtan efter det de inte kan sätta ord på.

Inte vet jag.

Han dansade.

På väg till jobbet igår så ser jag honom. En kille runt 16- 17 år kanske. Med huva över huvudet med modell ”byxor-vid-knäna”. På långt håll såg det ut som att han försökte hoppa ur byxorna men när jag passerar så ser jag….

..han dansar.

Så underbart befriande.

Den killen fick mig att le hela dagen och jag ler fortfarande.

Sommarkul med delar av klanen

Livet rullar på och likaså funderingar kring människans väsen. Om några veckor bär det av till min födelsestad för att hälsa på klanen.

Denna gång lyckades jag till och med pricka in den årliga festivalen med artister som till exempel Takida.

Vilket är en av de grupper som båda jag och vildarna gillar.  De spelar lite sent,  men jag tänker ändå överraska vildarna genom att de få följa med mig och se Takida den kvällen.

..sedan får min mamma vara barnvakt och jag ska passa på att ha lite kul.